Jag och mina konstiga tankar

Jag har alltid varit en person som tänkt mycket mer på konstiga saker än någon annan jag någonsin hängt med typ. Så fort jag har öppnat mig så har dom inte alls förstått mina tankar eller hur jag ens har tid att gå runt och tänka på det. Hehe. 
 
På lördag blir L ett halvår, och det ger mig så ont i magen. REDAN ETT HALVT ÅR? Hur är det ens möjligt? Jag ÄLSKAR att följa hans utveckling. Att vara med honom. Det blir roligare för varje dag osv.
 
MEN.
 
Det som ger mig magont är att för varje dag som går så blir det en dag längre ifrån förlossningen. Ifrån den allra coolaste dagen i mitt liv. Ifrån det häftigaste, bästa och mest fantatiska jag varit med om. Jag vill liksom uppleva den dagen igen. När jag för första gången fick möta mitt barn. Få upp honom på mitt bröst. Bli helt fascinerad över hur jag och A (mest Gud) kunnat skapa något så otroligt, perfekt och någon så VACKER! 
 
Det var verkligen magiskt och jag ber till Gud att jag någon gång igen ska få uppleva det. 
 
Visst är jag knäpp?
 
Eller?
 
Känner någon igen sig? 
 
Ah. Att ha värkar var givetvis det värsta. Men att inte veta vad som väntade men att det blev så bra. Att krysta och ha så förbaskat ont men att det gick över med en gång jag fick upp min son på bröstet. Att se Arre gråta när L väl hade kommit. Att vara så stolt. Rädd. Peppad. Glad. Lycklig. 
 
Att få äta dom där mackorna som var det godaste någonsin. Att få lukta på bebis. Njuta. Gosa. Att bli så väl omhändertagna på BB som nyblivna föräldrar. Att Arre tog alla blöjorna trots att han inte bytit en blöja förut. Att vi försökte hålla oss vakna för att han spydde hela natten för vi var så oroliga men att vi var så otroligt trötta. 
 
AH. 
 
Så mycket magiskt. 
 
Så tacksam att allt gick så bra. Så tacksam att jag ens fått uppleva det.
 
Ska sluta vara nostalgisk!
 
AHHH. Men ändå. Att åka in och inte tro att det var dags men så var det de, men det kändes alldeles för overkligt för att bli föräldrar? INNAN BF? Och att Arre önskat fössta tossdan i mass, och så blev det de? Haha. 
 
Så sjukt.
Underbart.
 
Var bara det!
 
Tyck inte jag är för konstig bara?
A

Jag har en fråga ang. Din graviditet.. när du var i dom första veckorna 9-12 var du väldigt orolig för att något skulle vara fel? Är själv gravid i v. 11 o är konstant nojig.. tacksam att jag ska få göra ul (kubtest) u v. 13 för vet inte hur jag skulle klara mig till vecks 18-20 när rutin ul är.. när gick du på ul första gången? Släppte oron efter de?(om du nu hade någon oro) berätta gärna lite om graviditeten om du vill :)

Emelie

Jag längtar också!
Skulle gärna bli gravid nu igen men måste passa in med skolan. Men längtar massor, hoppas på en lillasyster nästa gång.

Anna

Jättefint att du känner så ju! Jag hade tyvärr en hemsk förlossning med ett efterförlopp med infektion och blodförlust och bristande sjukvård pga platsbrist på BB, så både jag och mannen känner oss rätt traumatiserade, och ingen av oss klarar av att titta på bilderna från att sonen föddes (han är 5 månader nu) utan att må lite dåligt. Det låter ju fantastiskt att du känner så, att föda barn ska ju vara så. :-)