Sociala medier, mammakompis, pulkadag

Just idag känner jag att sociala medier enbart är av ondo, och detta pga PMS av råge. Ska inte vara alltför snabb med att ropa hej (skrev ju om hur bra det gått med min PMDS för typ två inlägg sen). Men jag är fortfarande glad för ingen ångest eller så. 
 
Men andra dagar, bra dagar, så tycker jag inte sociala medier är av ondo. Och detta pga att jag faktiskt träffat vänner genom dessa. Bland annat min kompis Heidi, trots att vi inte hunnit ses alls mycket det senare så är hon verkligen en nära vän till mig och när vi VÄL pratar så kan vi prata om allt mellan himmel och jord, och vi förstår varandra och kan peppa varandra. 
 
Sen har jag ju också träffat min "mammakompis" Nathalie genom sociala medier så som sagt, det är inte enbart av ondo. Sen tycker jag ju "mammakompis" låter så dumt, ja, vi blev faktiskt vänner pga, eller ja, tack vare våra barn, och vi har aldrig träffats utan våra barn heller, men hon är ju såklart min kompis bara för att hon är hon också. 
 
Denna vecka har jag och Nathalie setts riktigt mycket, trots att hon faktiskt avslutat sin mammaledighet. Hon pluggar bara 50% nu dock så hon hinner ses mycket ändå vilket jag är glad för, såklart. 
 
Igår bestämde vi oss spontant för en pulkadag med våra barn då det snöat en hel del i Jönnet. Sagt och gjort, vi tog dom med på en tur och efteråt drack vi varm choklad och fikade. Det låter kanske lite idylliskt? Och på ett sätt är det också det. MEN icke att förglömma är ju att aldrig har ögonkontakt i princip då vi alltid måste hålla koll på våra barn, vi springer efter dom, leker, ser till att dom inte slår sig och ja, allt sådant. Så man är "alltid redo" så att säga. 
 
Men det blev en mycket mysig dag. :)
 
Kan säga som så att denna unge man var mycket känslig för snö. Hela livet gick under när han tappade vanten och satte handen i snön, haha. 
 

Drömmar

Igår satt jag och pratade om drömmar med två personer. Den ena pratade vitt och brett om alla, enligt mig, storslagna drömmar som hon hade. Jag blev imponerad, och inspirerad.
 
Men också lite ledsen. 
 
Jag vet inte riktigt vad jag känner för mig själv just nu. 
Jag är så väldigt mycket "bara" mamma. (Och jag älskar det, vill ha det så på ett sätt, men vill inte heller "fastna" där för det finns en hel värld som behöver mig, och oss, att vi GÖR något) (jag känner mig liksom dålig för att min främsta ambition är att vara en så bra mamma jag kan liksom.) 
 
Eller alltså missförstå mig rätt. Eller ja, jag vet inte ens om jag förstår mig själv så detta kanske blir lite svårt och något jag måste landa i? 
 
Men jag kan liksom sakna mitt "JAG VILL FÖRÄNDRA HELA VÄRLDEN"- tänk. "Jag vill göra denna jorden till en så mycket bättre plats för så många". 
 
Mitt driv. Engagemang. Vart har det tagit vägen? 
 
Jag vill liksom behålla dessa tankar och känslor även fast jag har barn. Och kanske ännu mer ha ett större driv just på grund av att jag är mamma. 
 
Vad jag kan göra? Just nu?
 
När jag tänker efter så är min dröm just nu att överleva skolan och ändå känna att jag har tillräckligt med tid med familjen samtidigt som jag prioriterar mina kompisar. Det är fina tankar, tycker jag, och sunt. Men jag VILL VILJA så mycket mer. Jag vill inte nöjda mig samtidigt som jag i grund och botten vill vara en nöjd person. 
 
Jag älskar ju min son ÖVER ALLT ANNAT. Är så himla stolt över honom. Är så himla lycklig med honom. Han är verkligen mitt allt samtidigt som jag vill ägna tid åt annat också. Känna att annat är viktigt. Och helt ärligt, ibland känner jag verkligen ingenting för någonting annat. Det är sorligt, jobbigt och lite pinsamt att erkänna. 
 
Kanske är detta lite privat, eller så är det inte det? Kanske är det bra att dela? Vi kan hjälpa varandra, kanske?
 
Jag vill bara leva nära Jesus. Göra hans vilja för mitt liv. Vet att mitt liv blir som allra bäst då. Jag vet och förstår att en stor kallelse för mitt liv är att ta hand om mitt barn också. Men jag vill mer. Vill göra skillnad. Vill få en längtan. Vill få en passion. Vill hitta ett sätt att få ihop livet med alla de pusselbitar som jag vet gör livet till det bästa. 
 

Uppdatering om PMDS

(null)
Älskade lilla hjärtat, jag ber för att du ska slippa vara med om en mamma som har PMDS genom ditt liv. <3

Jag måste säga att jag tror mina dagliga promenader gett resultat på PMDS-fronten. Jag känner väl av min ägglossning då jag får en speciell värk i magen och ryggen då så det är bra att jag har koll på det, för därmed vet jag då även om när min period av PMDS börjar. Jag har känt av det, med dåliga tankar om mig själv, att jag är ensam, jag får för mig att folk pratar illa om mig bakom min rygg osv (kanske stämmer till viss del men här blir det en total rädsla). MEN jag måste också säga att jag inte haft total ångest eller panik, jag har inte velat dö och sett svart, jag har dessutom någonstans kunnat förstå att mina negativa tankar mycket väl kan vara PMDS (i vanliga fall så finns det inte på kartan att det är PMDS). Så jag känner mig ändå glad för det för jag har ju varit utan p-piller hela månaden. Vi får nu se hur dessa nya p-piller kommer vara för att ens behöva gå ner sig lite med tankar är ju jobbigt, dock så sjukt mycket bättre än det varit innan.