Att fotografera

Jag är så otroligt tacksam för min nya kamera. Äntligen har jag en kamera som jag faktiskt kan utvecklas med och bli bätte på att fotografera samtidigt som mina foton blir bättre. Så TACK igen. 
 
Tanken har ju aldrig varit att "satsa" på foto, eller att bli någon form av fotograf utan jag vill helt enkelt bara ha bättre bilder att se tillbaka på i mina fotoböcker, samt att det är ROLIGT att fotografera och utvecklas i något, och att jag såklart vill ha så bra bilder som det går på lille plutten. 
 
Jag har inte hunnit fota supermycket ännu, men förra veckan hann jag med en liten photoshoot. Delar några av bilderna. Ser dock fram emot att fota utomhus så att jag kan trixa lite mer med inställningar + bättre ljus osv. Jag är nöjd med redigeringen på vissa av dessa bilder, och vissa gillar jag inte insåg jag nu (jag har ändrat lite färger och till svartvitt osv). 
 

Jag och mina konstiga tankar

Jag har alltid varit en person som tänkt mycket mer på konstiga saker än någon annan jag någonsin hängt med typ. Så fort jag har öppnat mig så har dom inte alls förstått mina tankar eller hur jag ens har tid att gå runt och tänka på det. Hehe. 
 
På lördag blir L ett halvår, och det ger mig så ont i magen. REDAN ETT HALVT ÅR? Hur är det ens möjligt? Jag ÄLSKAR att följa hans utveckling. Att vara med honom. Det blir roligare för varje dag osv.
 
MEN.
 
Det som ger mig magont är att för varje dag som går så blir det en dag längre ifrån förlossningen. Ifrån den allra coolaste dagen i mitt liv. Ifrån det häftigaste, bästa och mest fantatiska jag varit med om. Jag vill liksom uppleva den dagen igen. När jag för första gången fick möta mitt barn. Få upp honom på mitt bröst. Bli helt fascinerad över hur jag och A (mest Gud) kunnat skapa något så otroligt, perfekt och någon så VACKER! 
 
Det var verkligen magiskt och jag ber till Gud att jag någon gång igen ska få uppleva det. 
 
Visst är jag knäpp?
 
Eller?
 
Känner någon igen sig? 
 
Ah. Att ha värkar var givetvis det värsta. Men att inte veta vad som väntade men att det blev så bra. Att krysta och ha så förbaskat ont men att det gick över med en gång jag fick upp min son på bröstet. Att se Arre gråta när L väl hade kommit. Att vara så stolt. Rädd. Peppad. Glad. Lycklig. 
 
Att få äta dom där mackorna som var det godaste någonsin. Att få lukta på bebis. Njuta. Gosa. Att bli så väl omhändertagna på BB som nyblivna föräldrar. Att Arre tog alla blöjorna trots att han inte bytit en blöja förut. Att vi försökte hålla oss vakna för att han spydde hela natten för vi var så oroliga men att vi var så otroligt trötta. 
 
AH. 
 
Så mycket magiskt. 
 
Så tacksam att allt gick så bra. Så tacksam att jag ens fått uppleva det.
 
Ska sluta vara nostalgisk!
 
AHHH. Men ändå. Att åka in och inte tro att det var dags men så var det de, men det kändes alldeles för overkligt för att bli föräldrar? INNAN BF? Och att Arre önskat fössta tossdan i mass, och så blev det de? Haha. 
 
Så sjukt.
Underbart.
 
Var bara det!
 
Tyck inte jag är för konstig bara?

Min morgongåva + push present

 
Som morgongåva, morgonen efter bröllopet alltså, fick jag detta superfina armband. (Det är jättefint på, ska be A ta en bild så ni får se hur det ser ut även så). Som berlock fick jag "Emma&Arvid" och det var vår logga genom hela bröllopet, och sen på de andra berlockerna står det samma sak som inne i våra ringar. 
 
Nu har armbandet utökats och nu finns även L med som en berlock. Så fint tycker jag. Är verkligen så nöjd och tacksam.