The best is yet to come.. eller?

Jag tänkte dela med mig av en stor rädsla jag bär på. Det tar sannerligen emot men jag behöver ventilera, och förhoppningsvis kan några av er ge mig kloka svar eller lugnande ord. 
 
Just nu är livet perfekt. 
Det kan INTE bli bättre. 
 
Och jag är så rädd för att livets bästa period är just nu, och snart är den över. Jag menar. Jag är mammaledig. Har världens smidigaste och bästa unge som jag älskar gränslöst mycket. Vi kan hitta på det vi känner för, när vi vill. Absolut, det är ett litet projekt men ingenting som känns jobbigt. Livet kommer ju aldrig vara så här enkelt igen. Att bli välsignad med att till barn i framtiden kommer ju vara underbart, men det kan ju inte bli lika fantastiskt? Detta går ju inte att toppa. Och vad är oddsen för att man får ett enkelt och smidigt barn igen. 
 
Och så ska jag börja plugga sen? Jag känner just nu bara en stor ångest inför det. Jag vill inte. Men jag vill inget annat heller. Jag vill bara stanna livet så som det är just nu. Kanske låter jag lat? Kanske låter jag som att skiter i att komma längre och utvecklas. Ja, kanske är det så. Men något jag strävar efter är ju att vara den bästa mamman, frugan, kompisen och medmänniskan - borde inte det vara nog? 
 
Jag vet ju att livet måste ha sin gång. Att denna tiden tar slut (ahh vad det smärtar, mitt melankoliska väsen är tillbaka) men något jag är tacksam för är att jag och A har samma syn på framtiden iaf. Vi lever otroligt snålt just nu och försöker spara mycket pengar. Och det handlar INTE om att vi vill kunna köpa prylar, ett flådigt hus (ja, hus vill vi ha i framtiden) utan det handlar om att vi inte vill jobba 100% i framtiden utan ha mycket tid för familj och kyrka vilket vi tycker är det viktigaste i livet. 
 
Och alla säger att man ska njuta. Och jag fattar inte dom som ser tillbaka på denna tiden och säger "jag önskar jag njutit mer" för helt ärligt kan jag inte njuta mer! Jag njuter till max varje dag och jag är så glad för det. 
 
Allt jag ser framför mig framöver är att jag är en stressad morsa, som glömmer packa matsäck till kidsen, som ständigt är trött och irriterad, orkeslös och tråkig. Att jag inte ska kunna ge kärlek till max till min familj så som jag drömmer om. Att jag ska våndas för tentor och inte kunna sova. Att jag ska ha fokus på annat och inte mina barn. Jag fattar att jag lever i framtiden just med detta - men jag vill göra allt jag kan för att inte hamna där. 
 
Jag fick upp ett, vad jag trodde var, citat från en håkan-låt i huvudet. Tänkte att det passade in i detta som jag känner och att det gick såhär; "jag tror att det bästa redan hänt". Och då tänkte jag att det blir ett passande, deppigt avslut. 
 
MEN.
 
Så var citatet något helt annat. Nämligen;
 
För jag tror
När vi går genom tiden
Att allt det bästa
Inte hänt än

Snacka om ett helt annat avslut på inlägget. Lite hoppfullt. Jag hoppas det är så. 
 
Men tills framtiden tar mig, så ska jag njuta av varje sekund - för detta liv jag lever just nu är ren och skär lycka. 
 
 (Är det NÅGON GÅNG ni ska kommentera, så är det nu. Behöver lite pepp som ni märker).
 
 

Min helg i text och bilder

Fredag;
Jag vet inte riktigt hur det kan ha blivit så tokigt, men i fredags kväll blev det återigen lite städning och handling innan det blev soffläge. A var inte på tonår (han ska vara där två fredagar på raken och lite familjetid på fredagar har vi planerat in).  
 
Lördag;
I lördags så jobbade Arre under dagen. Jag städade det som inte hanns med under fredagskvällen. Jag märker att jag måste underhålla L mer nu så det går åt mycket tid till det, älskar ju det men man hinner inte alls med så mycket annat. Men det är väl så det ska vara. Vill inte minnas tillbaka och då komma ihåg att jag hade ett perfekt städat hem - inte därför jag är hemma liksom. När A kom hem inhandlade jag ingredienser till en paj och så köpte jag blommor till min farmor.
 
På kvällen skulle vi hem till Jeff och Evelina för att fira hans födelsedag med en massa kompisar. Men innan vi åkte dit åkte vi förbi min farmor. Hon var fast besluten om att hon fyllde 80, men egentligen fyllde hon 84. Lilla farmor. Man märker att minnet sviker just nu och jag är så lättad att hon äntligen flyttat in på ålderdomshem. Hon är jättegullig mot L och mot oss, men samtidigt så har hon blivit väldigt bitter också vilket är tråkigt. Men man får bara bita ihop.
 
Kvällen hos Jeff var superkul. L skötte sig bra vilket var skönt. Han var vaken större delen av kvällen men nöjd. Känns verkligen så bra att man kan ta med honom och inte begränsas av att ha barn. VI åt god mat och körde På spåret. Jag leverar som vanligt inte i frågesport - jag är inte allmänbildad för fem öre, men det är ju tur att man har andra kvalitéer. Hehe. På kvällen (natten) när vi kom hem ställde jag mig och bakade pajen som jag skulle ha med dagen efter till Emelies babyshower. 
 
Söndag;
Under söndagen var det fullt ös, medvetslös. Vi sov i stort sätt NADA under natten. L har haft några nätter då han vaknar i panik och gallskriker och är så svår att söva och lugna igen (natten till idag var hyfsat så det gör att jag överlever) men jag var sinnessjukt trött under söndagen måste jag säga. 
 
Först ut var kyrkan. Sen efter gtj skulle min ansvarsgrupp träffas för att planera upp veckan med låsning och städ. Allt gick iaf bra och även där var L en exemplariskt liten unge. 
 
Sen skulle jag åka dirr till Arres jobb för att byta bil och sedan ta mig till Vetlanda. Det spöregnade verkligen så jag såg typ 10 meter framför bara så vi åka så galet sakta. MEN jag kom fram och eftermiddagen blev SÅ LYCKAD (enligt mig då, haha, hoppas Emelie också är nöjd).
 
 
Det blev en hel del skratt, god mat, fika, vi hade tagit med bilder på oss som bebisar och så fick Emelie gissa vem som var vem, sen skulle vi gissa kön, vikt, längd och namn. Jag fick även uppdraget att fota lite så det gjorde jag. Tack tjejer för en kul eftermiddag! 
 
Jag som är så OTROLIGT OSÄKER i mig själv att bjuda på mat som jag gjort var nervös ända sedan lördagen att det skulle vara gott och ätbart. Men det var till och med en som frågade om recept så då känns det som att jag lyckades och kan pusta ut. (Gillar ju laga mat och baka men ändå så vågar jag knappt ens bjuda på det). Okej, välkommen till min insida haha. L skötte sig bra även där och jag var så tacksam att dagen gick ihop så bra med att hinna allt och vara med, pigg och glad. 
 
På kvällen åt vi popcorn här hemma och kollade parlamentet. 
 
Det blir bara bilder från babyshowern då jag inte hunnit ta några andra typ.
 
KRAM!
 
Såhär ser det ut så fort jag är någonstans. Breder ut mig totalt och låter grejerna ligga hehe.
 
 

ARG SOM ETT BI (!!!!!!!!!!!!!)

Okej kära läsare med lite p-pillererfarenhet. 
 
Jag är konstant, alltid, hela tiden (osv) SUR, IRRITERAD och ARG. Det måste bero på mina p-piller. Kan inte minnas att jag var såhär innan jag började med dom (det jag däremot minns är ju mina pmds-perioder). Men alltså, jag har ätit dom i ca fem veckor nu och det börjar bli sjukt tröttsamt att inte kunna vara trevlig mot mina föräldrar och att alltid bita ihop. Går det över? Eller ska jag byta?
 
Saknar graviditeten så sjukt mycket, för jag mådde så sjukt bra psykiskt. Fick äntligen känna på hur det är att vara jag utan pmds eller hormoner i kroppen och det var en trevlig upptäckt. 
 
What to do?!