Drömmar

Igår satt jag och pratade om drömmar med två personer. Den ena pratade vitt och brett om alla, enligt mig, storslagna drömmar som hon hade. Jag blev imponerad, och inspirerad.
 
Men också lite ledsen. 
 
Jag vet inte riktigt vad jag känner för mig själv just nu. 
Jag är så väldigt mycket "bara" mamma. (Och jag älskar det, vill ha det så på ett sätt, men vill inte heller "fastna" där för det finns en hel värld som behöver mig, och oss, att vi GÖR något) (jag känner mig liksom dålig för att min främsta ambition är att vara en så bra mamma jag kan liksom.) 
 
Eller alltså missförstå mig rätt. Eller ja, jag vet inte ens om jag förstår mig själv så detta kanske blir lite svårt och något jag måste landa i? 
 
Men jag kan liksom sakna mitt "JAG VILL FÖRÄNDRA HELA VÄRLDEN"- tänk. "Jag vill göra denna jorden till en så mycket bättre plats för så många". 
 
Mitt driv. Engagemang. Vart har det tagit vägen? 
 
Jag vill liksom behålla dessa tankar och känslor även fast jag har barn. Och kanske ännu mer ha ett större driv just på grund av att jag är mamma. 
 
Vad jag kan göra? Just nu?
 
När jag tänker efter så är min dröm just nu att överleva skolan och ändå känna att jag har tillräckligt med tid med familjen samtidigt som jag prioriterar mina kompisar. Det är fina tankar, tycker jag, och sunt. Men jag VILL VILJA så mycket mer. Jag vill inte nöjda mig samtidigt som jag i grund och botten vill vara en nöjd person. 
 
Jag älskar ju min son ÖVER ALLT ANNAT. Är så himla stolt över honom. Är så himla lycklig med honom. Han är verkligen mitt allt samtidigt som jag vill ägna tid åt annat också. Känna att annat är viktigt. Och helt ärligt, ibland känner jag verkligen ingenting för någonting annat. Det är sorligt, jobbigt och lite pinsamt att erkänna. 
 
Kanske är detta lite privat, eller så är det inte det? Kanske är det bra att dela? Vi kan hjälpa varandra, kanske?
 
Jag vill bara leva nära Jesus. Göra hans vilja för mitt liv. Vet att mitt liv blir som allra bäst då. Jag vet och förstår att en stor kallelse för mitt liv är att ta hand om mitt barn också. Men jag vill mer. Vill göra skillnad. Vill få en längtan. Vill få en passion. Vill hitta ett sätt att få ihop livet med alla de pusselbitar som jag vet gör livet till det bästa. 
 

Att få tiden att räcka till

Det finns så mycket som jag vill hinna med hela tiden. Alltså dels med familjetid, kompistid, kyrka, engagera sig i människor och sammanhang, titta på vissa TV-program, sova tillräckligt mycket, träna, mysa och ta det lugnt. Men också sådana saker som att ta tag i fotobok, fylla i L's bok om hans första år, blogga, ta nya bilder på honom, baka, boka in fotografering. Dessutom ska man göra nödvändigheter som att laga mat, diska, tvätta och städa (funderar starkt på att börja med matkasse dock för att få bort en av grejerna). Och så tänker jag, om jag inte ens hinner allt detta nu, så hur ska jag då hinna det när jag börjar plugga igen? Och om vi blir välsignade med ett till barn? 
 
Jag både förstår och vet om att det handlar om att prioritera.
 
MEN
 
Skulle ändå vilja höra med er hur ni får livet att gå ihop? Vad har ni för knep och tips? Hur prioriterar ni och vad är viktigt för er att hinna med i livet? Vad har ni för grejer som ni skulle vilja hinna med men i dagsläget inte gör?
 
Just nu stressar fotobok och första-året-boken mig mest. Det är liksom svårt att sätta sig ner och bara göra det. Är dock glad över att iaf halva första-år-boken är gjord och att jag bloggat om typ varje vecka (vem gör ens det?! haha jo jag tydligen). Så det mesta finns ju nedskrivet redan iaf.
 
Men som sagt, berätta gärna! 
 
 

Ett typiskt bråk

Idag har och jag L myst hemma bara. Han vill alltid gå med sin gåvagn, och helt ärligt, det är ju inte så kul att "gå med honom" och hans gåvagn fram och tillbaka, hundra gånger.. Men samtidigt så är det ju kul. Eller ja, när jag ser hur han LYSER för att han älskar det så mycket så blir det plötsligt värt. Jag vill verkligen alltid se honom och bekräfta honom. 
 
På lunchen fotade vi månadsbilderna, en vecka sent, men jag har lärt mig att det inte gör något. Viktgaste är att det blir av. 
 
Men sen då? Ja. Som ni vet har vi varit borta i helgen och innan dess så åt vi upp det mesta i kylen. Så vi hade i princip ett tomt kylskåp. Och nu tänkte jag då berätta om ett bråk som är typsikt för mig och Arvid. 
 
För det första är det alltid jag som behöver bestämma vad vi ska äta.. Och jag FÖRSTÅR att det beror på att jag är den av oss som oftast är sugen på något specifikt och inte kan äta "vad som helst", som min man. Men samtidigt är det tröttsamt att alltid behöva komma på något. Så när jag fick frågan "vad är du sugen på?" så blev jag irriterad. (Vi hade bestämt att bara handla dagens middag idag och sen storhandla imorgon då Arvid är ledig). Men vi bestämmer oss för enchiladas. Skönt att veta. Så jag började förbereda med att sätta på ugnen osv. Sen ringer Arvid och säger att det är slut på grillad kyckling. Och då har jag så svårt att ställa om. (Ännu en gång fattar jag att det är en sida hos mig som irriterar). Så vi försöker komma på något nytt men jag kommer verkligen inte på något.. Så Arvid säger då "vi kommer på något hemma istället". Och så åker han hem. Och jag blir skitsur för jag fattar inte vad han tänker med, för då måste vi ju åka och handla igen. Sen kommer jag på att vi kan utnyttja att vi är vuxna och äta pannkakor, jag ringer honom och då har han precis parkerat. Jag blir irriterad att han lämnat matbutiken och Arvid blir irriterad att jag ringde så sent. Men det slutar med att får åka och handla det vi behövde. Sen var vi irriterade på varandra när vi åt maten, men sen släppte det.
 
Men mat är verkligen en sådan grej som vi tjafsar mycket om. Arvid är bäst på pannkakor av oss men jag är bättre på all annan mat vilket är tröttsamt. Men något jag mer och mer bara får lära mig acceptera. 
 
Som tur var så hade vi ingredienser till en god tonfiskröra samt avokado som jag kunde äta till kvällsmat igårkväll när vi kom hem från Falun.