Om att säga som det är

Jag har den senaste veckan skrivit både här och på min instagram om hur jag kämpar med mitt mående i vissa perioder. Folk vet. Min familj, mina vänner och bekanta som följer mig på sociala medier, dom VET. 


Men så kommer frågan "hur är läget med dig då?" i riktiga livet. Och jag vill ibland inte skapa stel stämning så jag säger "bra", men oftast är det ju också bra, så när jag säger det men precis skrivit om att jag mår dåligt, så känns det som att folk tror att jag hittar på. För "jag har ju precis skrivit om att jag har pmds". 

Kanske skapar jag ett problem av något som inte är. 
Eller så är detta jobbigt för fler. 
Eller så suger det att psykiska sjukdomar fortfarande är så "tabu" att prata om, för inte skapar väl "en förkylning" stel stämning?

Ja, det var bara det. 
Vad säger ni?


Vad jag hatar

Jag hatar min pms. 

 
Jag hatar den så himla mycket. 
 
Hatar hatar hatar 
 
Den förstör. Förgör. 

Du är inte välkommen

Ja, den är tillbaka. Och det med råge. Min PMDS. 
 
Om ni visste hur jag förvandlas. Vilken annan människa jag blir. Det finns nog ingen som skulle älska mig. Men så står han kvar. Min man. Min älskade, finaste, bästa man. För han ger inte upp mig. Han slutar inte älska mig. Trots att jag gång på gång undrar hur han orkar, står ut, varifrån han hittar kraften. Men så är han ju också bäst. Den tryggaste personen jag vet. 
 
Men nu börjar verkligen resan med att hitta rätt medicinering för mig. För den SKA bort. Den ska inte få förstöra mer. Och framförallt ska L aldrig behöva vara med om att hans mamma förlorar kontrollen, ser svart. För det är inte jag. Det är inte inte inte jag. Jag är så glad att graviditeten bevisat det, både för mig själv men också A (inte för att han någon gång tvivlat, men ändå).
 
Men även om det är en sjukdom så tar inte det bort smärtan som uppstår när jag förvandlas till någon annan. När jag blir deprimerad. När jag gråter i min ensamhet för "alla umgås ju bara med mig för att vara snäll", "jag har inga vänner på riktigt" (VIKTIGT ATT TILLÄGGA, det är min sjukdom som pratar, min vänner är egentligen bäst och gör inga fel). 
 
Men detta är så mycket lättare att skriva på en blogg, än att faktiskt erkänna i verkliga livet. Eller som att jag satt mig i duschen, med kläderna på, för att jag inte kunde kontrollera mig själv. 
 
Ta det lugnt nu, jag är inte psykiskt sjuk, behöver inte åka in (även om jag absolut förstår att man tänker det när man läser vad jag skriver). Men jag är sjuk en gång i månaden. Jag är ju verkligen det. Men så går det över. Jag blir mig själv. Andas ut. Tänker; "vi klarade av PMDS även denna månad". Men den ska inte behöva klaras av något mer. Skiten ska vara över snart. Jag ska få bli fri.
 
Jag längtar.
Men inte mest för min egen skull.
 
Utan för mina två grabbars skull. Som inte har gjort något för att förtjäna en sjuk mamma/fru. Som är värd det allra bästa. Och det vill jag vara för dom. 
 
Ni som tror på bön, får gärna be för mig. Jag kommer behöva det.