TACK
Tusen tack för all fin respons på det föregående inlägget. När jag märker att bloggen faktiskt kommer till glädje OCH framförallt, att jag märker att ni gillar den för att jag är ärlig med det mesta, så känns det mycket roligare och det känns mer betydelsefullt att ha kvar den när jag vet att den får betyda något.
 
Som sagt så hade jag ju bloggat även om jag inte hade några läsare, för det är inte, tro det eller ej, av uppmärksamhet som jag gör det (finns ju en anledning till att jag skrivit dagbok i hela mitt liv innan jag började blogga = behöver skriva av mig + älskar att minnas). Men ska inte sticka under stolen med att det känns mer motiverande att blogga när jag vet att även andra uppskattar det. 
 
Så jag säger helt enkelt; nu kör vi!! Tack för att ni hejar på! 
Och för att inleda starkt så bjuder jag på en tvättäkta vardagsbild. Kladdigt, en son som vägrar äta, köpeköttbullar (dock eget mos och brunsås), tvättberg av rang, leksaker överallt, två halvätna barnmatsburkar pga A vill hellre ha maten vi äter osv. Småbarnslivet at its best, eller vad säger ni?