Saknar redan bebistiden
Är det bara jag som blir ledsen över att inse att min bebis inte är en liten bebis längre? Jag känner mig nämligen lite överdrivet känslosam när jag tänker på tiden då hon låg och sov på min mage hela tiden är förbi. Det sticker liksom till litegrann i hjärtat när jag tänker på det. 
 
Jag älskar att se mina barn växa, se personlighetsdrag, se dom lära sig saker men jag är verkligen en person som ÄLSKAR nyföddtiden. Den första månaden när dom bara är så små, gosiga och helt ljuvliga. Det kan bero på att mina barn har varit väldigt lugna, alltid sovit på mig och inte haft magproblem (förstår att man upplever första tiden annorlunda om man inte mår bra efter graviditet eller får ett barn som skriker mycket, och det är nog lika vanligt som att få ett barn som är väldigt lugnt). 
 
Med L passade jag på att gosa hela tiden i princip. När han hade sina sovstunder så försökte jag alltid få honom att somna på mig (om vi inte var iväg eller hade gäster) just för att jag älskar de stunderna så mycket. Det funkar ju inte nu med A eftersom jag har ett till barn att underhålla. Och lite mer tvätt och städ såklart haha. 
 
Som sagt, får lite små hugg i hjärtat av att inse att jag kanske aldrig mer kommer ha en bebis igen, och samtidigt fylls jag med den största glädjen och tacksamheten att jag faktiskt blivit välsignad med två barn. Kan inte understryka det nog - det är en gåva och inget att ta för givet. 
 
I förrgår lärde sig A att klappa händerna. Det är galet vad stolt man blir av en sådan sak. Det är andra barnet ändå.. Och ändå. Men det är väl fint? Att vara stolt över sina barn. Beror nog bara pår HUR man uttrycker den stoltheten. 
 
Nåväl. Ska låta tacksamheten ta över ändå. Ingen idé att tänka sönder saker som ändå inte går att ändra på. 
 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress