Ett väldigt öppet, ärligt men framförallt VIKTIGT inlägg
Aahhh. Vart ska jag ens börja?! 
 
Jag ska försöka göra en lång historia kort. Okej, here we go. 
 
För snart två år sedan föddes vår dotter. Då hände något med vår då 2-åriga son. Han förändrades väldigt mycket, vilket är vanligt att göra när man får syskon. Så vi tänkte inte så mycket mer på det än att försöka ge honom mycket egentid och uppmärksamhet. 
 
Men beteendet och de känsloyttringar vår son började med avtog aldrig. Jag och Arvid har under dessa två åren försökt hitta rimliga förklaringar till hans beteende och kommit fram till att "det måste vara syskonchocken blandat med 3-årstrots". Och där har vi nöjt oss (även om jag inte helt och hållet har trott på det själv). 
 
Jag är ju ärlig i denna blogg, men till en viss gräns. Vill inte lämna ut mina barn för mycket som ni säkert förstår. Men SOM vi har kämpat med vår lille son. Vi har haft så svårt att förstå hans känsloyttringar. Vi har hela tiden känt att "detta är mer än bara 3-årstrots" men aldrig hittat en förklaring på hans beteende. De senaste månaden har vi båda känt att det blivit ännu värre och vi har försökt med ALLT men ingenting har hjälpt. Det har varit enorma känsloyttringar, mardrömmar och jag skulle vilja säga att han även varit personlighetsförändrad från den son vi en gång kände. (Ska bara tillägga att självklart har vi haft bra stunder också, och mor och farföräldrar har exempelvis inte haft samma syn på detta som vi, så ni har med er det också). 
 
Jag har läst ALLT man kan komma över om hur man bemöter barn med stora känsloyttringar, jag har frågat alla personer jag kunnat komma på som har efarenhet av 3-åringar. Jag har försökt hitta nycklar för att underlätta vår vardag, men utan egentlig framgång. Jag har flertalet gånger tänkt att vi behöver "professionell hjälp", men så har det varit några dagar då läget varit mer stabilt och jag intalat mig att "nu har det nog vänt" (men så har det aldrig det). 
 
Och så fick jag för några veckor sedan ett jobbigt samtal. 
 
Först bröt jag ihop, men sen gjorde det mig handlingskraftig.
 
Jag började tänka igenom vår situation från start. Vi har alltid kopplat ihop vår sons beteende med att han fick en lillasyster. Men det var EN till sak som hände ungefär samtidigt och det var....
 
Att han fick astma-medicin.
 
När jag kom på det så trodde jag själv inte på att det kunde ha någon koppling. Men jag var så desperat över att få en annan förklaring än att han har "enorm 3-årstrots" att jag sökte mig till Facebook-grupper där föräldrar som har barn med astma är medlemmar. 
 
Jag trodde inte mina ögon när det första jag möttes av var att någon i Facebook-gruppen ställt frågan "är det någon mer som har barn som blir personlighetsförändrad av montelukast?". 
 
Montelukast? Medicinen vi gett till vår son varje kväll i nästan två år? Kan den göra ett barn personlighetsförändrad? Vänta, va? 
 
Jag klickade upp inlägget för att se vad folk hade svarat, och att läsa det som stod där var som att läsa om min son. 
 
Jag hittade två artiklar på ämnet https://www.allergia.se/viktigt-informera-om-biverkningar/ och https://www.allergia.se/elvira-blev-en-helt-annan-flicka/ och jag kände bara "jag har hittat det!!" även fast jag inte heller riktigt vågade tro att det var sant? 
 
Jag berättade för Arvid vad jag hittat och frågade "vad gör vi nu?", "vi testar att sluta med medicinen". Vilket vi gjorde. (Det är nog något man behöver rådfråga läkare om egentligen, men vi gjorde inte det). 
 
Sagt och gjort. Nu står vi här några veckor senare med en så mycket lugnare och mer tillfreds snart 4-åring. Skillnaden är ENORM. Självklart är han ett barn, som både har och ska få ha känslor. Men det är på en helt annan nivå. 
 
Jag vill tillägga att jag absolut tror att detta läkemedlet kan vara bra för vissa, i Facebookgruppen finns det också dom som säger att deras barn inte fått biverkningar och att medicinen hjälpt jättebra för dom. MEN för oss har den verkligen inte fungerat och nu när vi tagit bort den så har vi insett att vår son inte är i behov av den heller. 
 
SJÄLVKLART har detta varit en tung upptäckt också. Så många gånger vi bråkat och tyckt att vår sons beteende varit så fullkomligt orimligt. Så många kvällar vi varit helt slut (det kan man absolut vara ändå med barn, men detta är något som tärt på oss otroligt mycket vissa dagar). Jag har dagligen känt mig som världens sämsta mamma som inte på något sätt har nått fram till min son. Jag har lagt det på mig själv även om jag försökt med allt. 
 
Jag försöker dock se positivt på det nu. Jag är glad att vi kom på detta NU och inte om några år?! Jag är glad över att redan ha en mycket bättre relation till min son. Jag är så lycklig över att han verkar så mycket mer glad, harmonisk och tillfreds. Att han har lättare att hantera sina känslor. Och jag är glad över att min magkänsla stämde när jag hela tiden känt att "detta är något mer än bara 3-årstrots". Jag har sagt det till Arvid så många gånger, och han har hållt med men vi har inte kommit längre än att bara konstatera det. 
 
Ja, vad mer ska jag säga? SJUKT hur mycket en medicin kan påverka ett barn. GLAD över att ha hittat "problemet". Ser ljust på framtiden. 
 
Typ så.
 
KRAM!