För ett år sedan
Ikväll för ett år sedan var vi på förlossningen för kontroll. Jag låg hemma i soffan och halsov, hade TV;n på, jag skulle putta upp mig lite mot soffstödet och vips så blev det väldigt blött - lite av mitt vatten hade gått. Jag ringde förlossningen som bad mig komma in, ringde kompisar och uppdaterade om läget, ringde mamma, duschade (hehe mina kompisar sa åt mig att göra det innan så vad gör man inte) och sedan åkte vi in. Egentligen helt utan förhoppningar, hade ju haft en del sammandragningar i några dagar innan men som alltid avtagit. Men under tiden vi befinner oss på förlossningen får jag allt kraftigare värkar och jag blir hemskickad med morfin och sovtablett - som dock inte fungerade för hela natten led jag av värkarna som höll mig vaken. 
 
Tidigt på morgonen ringde jag förlossningen igen och vi fick åka in. Men innan dess ville jag vika lakan och städa lägeneheten (vem är man ens? haha) och så åkte vi in. Jag minns att Arvid hade gjort mackor till oss som frukost, med prickig korv, men jag ville inte äta och sa inte varför till Arvid (men anledningen var att jag inte ville ha äckligt andedräkt HAHA, vilket Arvid kom på ganska snabbt då han känner mig). 
 
När vi väl kommit in till förlossningen blev vi kvar och ut kom L. Min älskade LILLA STORA kille som i morgon blir ett år. Det bästa året i hela mitt liv. Jag har aldrig varit så stolt över något som jag är över honom. Förlossningen var en magisk upplevelse, så sinnessjukt smärtan, men så magisk och jag skulle vilja göra om det tusen gånger till. (Att jag fortfarande har en del komplikationer från gravideten eller förlossningen är en annan femma). 
 
Imorgon är det helt och hållets L's dag, men ikväll är min kväll. Jag har klarat det. Jag har varit mamma i ett år och L har överlevt, mitt och Arvids äktenskap har överlevt, vi har en kille som bortsett från en del feber mår tipp topp och jag har klarat av att amma och mata honom, jag har klarat sömnlösa nätter utan att vara ett vrak dagen efter, jag har klarat av att leva livet utan att vara supernojig för allt hela tiden, jag har enligt mig själv inte blivit "tråkig" (jag är inte rädd för att ta bilen och hitta på saker med L), jag pratar inte BARA bebisbajs med kompisar (tror jag iaf hehe).
 
Jag älskar L precis så som han är. Jag älskar verkligen allt med honom. Han är perfekt från topp till tå. Han är den sötaste och mest charmiga lilla kille som finns, han har dom finaste mörkblå ögonen som nästan alla kommenterar, han har riktigt ljust hår, världens sötaste lilla näsa som varken ser ut som min eller Arvids, han har dom gosigaste låren och det mest smittande skrattet. 
 
Jag trodde aldrig i min vildaste fantasti att jag skulle kunna vara så stolt över honom som jag är. Jag trodde aldrig att jag och Arvid kunde skapa något så perfekt (och det kan vi ju egentligen inte heller, för det är Gud som skapat L men tänk att det gick att göra något så bra med min inblandning). Jag trodde aldrig det skulle kunna bli såhär bra. 
 
Jag är så sinnessjuk tacksam. Jag har haft det bästa året i hela mitt liv. Jag har njutit av detta nästan varenda dag (jag kunde inte riktigt njuta på två veckor då L var två veckor gammal, fick en ordentlig dipp då, men utöver det har jag kunnat njuta varje dag). Jag har pussat på honom varje dag i ett år, jag har sovit med honom varje natt i ett år, jag har inte varit ifrån honom mer än typ 6 h på rad på ett år - vi två är liksom det bästa teamet. Jag har varje dag sagt hur mycket jag älskar honom. Hur stolt jag är. Hur glad han gör mig. 
 
Och jag önskar att det ska förbli så. 
Jag önskar att han ska få känna sig älskad varje dag. 
 
Haha denna bilden minns jag så väl. Jag hade SÅ ONT på denna boll men ville ändå ha en "fin" bild från detta tillfälle så gjorde mig till som tusan för att kunna leverera detta stela och falska leende haha.
Detta var kvällen innan, lite piggare och fräschare här haha (och nyduschad haha)
Minns hur TRÖTT jag var i hela kroppen här. Varenda cell gjorde ont och var stel. Jag hade fått massa röda utslag på ansiktet. Jag var helt likblek också minns jag och kände mig så ofräsch - men det spelade ingen roll- jag hade blivit mamma till världens mesta perfekta lilla skapelse. <3