"Det du innerst inne längtar efter styr ditt liv"
Att sitta ner hela gudstjänster finns inte på kartan längre nu med småbarn. Men i vår kyrka har vi ett rum i anslutning till kyrksalen där barnen kan leka (om dom är för små för söndagsskola) som har glasdörrar ut mot gudstjänsten. Dessutom har dom högtalare i det rummet så beroende på ljudvolymen i lekrummet så kan man hänga med i Gudstjänsten ganska bra om man väljer att fokusera på det. I söndags var det ganska få barn i lekrummet vilket gjorde att jag kunde lyssna på predikan ändå. 
 
En mening i predikan gick något i stil med "det du innerst inne längtar efter styr ditt liv" och jag tycker den är både lite läskig men också fin, på något sätt. Jag tittade på mitt liv "utifrån" för att se om jag tycker min längtan stämmer överens men hur mitt liv faktiskt ser ut. Lite skrämmande tanke tycker jag allt. 

Stannade och pratade lite med pastorn om det efteråt. Ibland känner jag ju mig mycket "bara" mamma - vilket absolut är något av det allra viktigaste man kan lägga sin tid på om man satt barn till världen. Men det känns ibland lite... hur ska jag förklara det.. betydelselöst för resten av världen (även fast jag någonstans vet att om jag lyckas uppfostra barn som kommer visa kärlek till sin omgivning är det enormt betydelsefullt). Men jag engagerar mig inte så mycket i kyrkan som jag hade önskat, och jag gör inte så mycket på min "fritid". 
 
Men nog om det. Det vi kom fram till är att trots livet. Och trots allt. Jag lägger mycket tid på familjen och det anser jag är en längtan och något jag tycker är viktigt. Och kan vi (är friska och inte bortresta) så går vi alltid till kyrkan för att vi anser att det är viktigt och något vi vill skicka med våra barn - även om dom i framtiden såklart får göra sina egna val. 
 
Och kanske får jag nöja mig med att det säger något om mitt liv för den här perioden, mitt i småbarnsåren? Eller..? Hur tänker ni? Jag som för några år sedan hade STORSLAGNA planer för vad jag skulle göra för andra och lägga min kraft och energi på får helt enkelt inse att det finns en del begräsningar och att inte sätta för stor press på mig själv. 
 
Min längtan är ju att ta hand om min familj, ta min tro på allvar och att finnas där för människor i min omgivning. Det har ju fått styra mitt liv lite i alla fall. <3