What's going on inside my mind?
God förmiddag alla fina. 
 
Jag är trött, så trött idag. L har återigen fått sin periodiska feber så natten var i vanlig ordning katastrofal. Han var varm som ett element och.. vaken. Han har så svårt att sova när han har feber. Men snart är hans periodiska feber ett minne blott hoppas vi på, vi står i kö för operation. Vi fick faktiskt frågan om operation för ungefär två veckor sedan, men då kunde vi inte, för det gällde dagen efter tidigt på morgonen. Var en helt sjuk känsla att tänka på "han kanske ska opereras imorgon?!". Det blev plötsligt väldigt mycket mer verkligt. 
 
Annars så är hans astma inte heller så bra. Vid nästa återbesök måste vi diskutera att sätta in ny medicin, vi som trodde han skulle klara sig utan en extra medicin (vi tog ju bort en av hans mediciner i våras pga den ändrade hans personlighet och humör). Till en början märkte vi ju ingen skillnad i hans astma men när tiden gått så har han blivit allt sämre. 
 
A har verkligen kommit i trotsåldern nu, eller för att vara lite mer PK, en utmanande utvecklingsfas. Hehe. "Utmanande" är också en underdrift. 
 
Sen är dom på varandra exakt hela tiden och bråkar nästan konstant. Så det är väldigt harmoniskt hos oss just nu som ni förstår.... haha. 
 
Jag har ju aldrig haft någon riktig prestationsångest över min blogg. Det har ju varit min plats där jag kan skriva av mig utan tankar på att bilderna ska vara på ett speciellt vis eller att texterna behöver vara extra välformulerade, och där jag får välja innehållet helt själv. Det har varit så skönt att få vara så trygg i att det är helt okej och bra nog. Min egna lilla plats på internet liksom. Och ni är ju många som läst ändå. Sjukt nog. Och det har varit så skönt att jag har haft den här platsen där jag kan ordbajsa och inte behöva tänka på att det ska hålla någon form av kvalité. Men jag fick en kommentar för typ ett år sedan tror jag det var, och den har satt sig. "Förstår inte hur du inte har prestationsångest när folk ändå är inne och läser" (minns inte helt ordagrant så detta är kanske inte helt korrekt citerat). Och DET gav mig prestationsångest. BORDE jag tänka mer på vad jag skriver, hur jag skriver det, att ta "proffsiga" bilder med min kamera? Kanske är jag rent utav LAT som inte lägger ner den tiden och energin som det kräver? För helt ärligt, jag älskar att skriva av mig, men jag är långt ifrån någon skribent, kan inte "trolla" med ord, utan det jag kan och är bäst på är att visa livet som det är. För mig har det alltid varit viktigare och mer givande, än att försöka hålla en standard som inte är "jag". Jag har inte många gåvor inom det estetiska, även om jag tycker om att skriva av mig, fotografera och ha fint runtomrking mig. Tidigare har jag inte brytt mig nämnvärt, men efter detta har jag börjat fundera allt mer. 
 
Jag är så ledsen att de orden har kommit att fastna så djupt och påverka mig så mycket. Önskar jag vore tryggare och att de bara kunde rinna av mig. Jag tror det är därför som bloggen ekar tom i perioder. Jag känner mig inte tillräcklig, och ändå är det som jag alltid sagt, att jag mest skriver för min egen skull. För att minnas. Men att jag såklart också är så otroligt tacksam för alla som vill dela livet med mig, som mejlar, som känner igen sig, som gillar att jag delar livet så som det är. Självklart är det även för er (även om jag skulle fortsätta om ingen annan läste). Här förskönas ingenting förutom om det inte sker i respekt till mina nära och kära såklart. 
 
Jag ville bara skriva av mig för jag har tänkt så mycket på detta. Så att ni vet. KRAM. 

Tillägg; vill bara tillägga att den personen som sa detta säkert inte menade något illa, men oavsett så landade det fel hos mig. Självklart har jag mitt egna ansvar i det.