5 år
5 år som gift med min Arvid har jag fått, hittills. Många, många fler år hoppas jag på.
 
Finare människa går inte att hitta. Så fint hjärta. Så trygg. 
 
Så otroligt stolt över den han är. Över det vi har. Över att få vara hans fru. Så trygg i att jag vet att vi båda gick in i äktenskapet med liknande tankar - vi genom allt. 
 
Vi visste redan innan vi sa "ja" till varandra att vi inte alltid kommer vara lika kära som på den dagen, att vi inte alltid kommer tycka lika, att vi inte alltid kommer må bra. Och det är nog en stor anledning till att vi har det så pass bra, inga orealistiska förväntningar helt enkelt. Ibland är det helt fantastiskt, ibland suger det men mest av allt har vi det BRA. Vi har en vardag som vi gillar, vi försöker prata mycket, vi skrattar inte ihjäl oss varje dag men vi skrattar iaf, vi pussas ibland, vi ber innan vi somnar. Vi litar på varandra. Vi stöttar. Vi bråkar. 
 
Finns ingen annan jag hellre delar vardagen med. Finns ingen jag hellre bråkar med. Finns ingen jag hellre är förälder tillsammans med. 
 
Finns ingen som förlåter så som Arvid. Finns ingen som lyfter mig så som Arvid.  
 
Arvid kom hem med en stor bukett blommor. Vi firade även med att köpa hem mat, och msssa gott. Min mamma ringde och sa "köp vad ni vill" och så swishade dom sen, haha hur gulligt! Sen kollade vi idol i soffan hela familjen (eller ja, A låg och sov på min mage). Och jag var lycklig. 5 år senare, en ny stad, 2 flyttar, 2 barn, nya jobb och en påbörjad utbildning. Jag läste en gång "gift dig med en person som du skulle älska att spendera fredagkvällar i soffan med". Och jag är gift med den personen. 
 
När barnen somnat så kollade vi igenom vår vigsel för första gången. Så mycket man glömt, redan. Tycker det är lite jobbigt för jag tycker ju jag är en person som "är för mycket", men det är så jag är och någon dag borde jag liksom bara låta det sjunka in och vara nöjd. 
 
Men vigseln var precis lika härlig som jag mindes den. Bra musik, fina människor, och min älskade man. Som sa sitt JA till mig. Han ville ha just mig. 
 
Mäktigt. 
 
Jag är så tacksam för vår kärlek. 
 
Det här var våra löften vi gav varandra den dagen. Dom står fortfarande kvar. Och kommer göra tills döden skiljer oss åt. 
 
Båda avslutade med "utan dig är jag bara halv" och det var ingenting som var uppgjort. Hur fint?